Självande Skälbyovationer

I onsdags den 22:a så hade Barn- och Ungdomsnämnden ett extrainkallat möte angående vad som ska hända med paviljongerna i Skälbyskolan (F-3-skola). Ett 50-tal besökare kom för att övervaka vårt beslut.



Utgångsbudet var att paviljongerna skulle rivas och barnen skulle vandra ~750 meter för de aktiviteter som skulle försvinna. Föräldraåsikterna för ett sådant beslut var många och hårda.



Vi partier i alliansen diskuterade allt mellan himmel och jord för att hitta ett beslut. Tankar som att "vika sig för en föräldrastorm" (svaghet?) och "lyssna på människor" (styrka?) var uppe.



Att de 40-åriga paviljongerna måste rivas är utom allt tvivel. Men vi saknade underlag för när. Konsekvenserna av en rivning var inte godtagbara. Så en enhetlig nämnd gick på alliansens linje att se till att få en lokalutredning av skolan som ska ta hänsyn till allt från kök, fritids och förråd.



Det var första gången jag varit med om att åhörarna mangrant har applåderat efter att ett beslut fattats.

Utrota barnfattigdomen

All fattigdom ska bekämpas. Den önskan har vi alla. Speciellt barnfattigdom är viktig eftersom den gruppen är helt oskyldig till sin situation. Med de vuxna och gamla kan alltid någon hitta nått pyttigt som är "självförvållande".

Jag håller med DN om att det är bra om vi är överrens om vad barnfattigdom innebär. Den relativa metoden är bra för att peka ut var den ekonomiskt fattiga gruppen finns. Men som ensam målmätare på om barnfattigdomen minskar så är relativism för mig oanvändbar.

På kommunal nivå kan Sollentuna minska barnfattigdomen genom att bygga dyra bostäder (så att fattiga söker sig från kommunen). Det är jättebra för vår statistik - eller hur? Nationellt tänkt så borde en rik kommun däremot bygga många billiga bostäder för att kunna nå de fattiga. En ansvarstagande mellanväg är antagligen mer framkomligt.

Medan jag skrev ovan så googlade jag efter vad andra kloka människor sagt och hittade ett program från UtbildningsRadion. Antagligen bättre lyssna på dem än på mig tänkte jag. Där poängteras relativismens betydelse. Men då i form av att det som var "nödvändigt" 1980 nu har förändrats. Vi måste alltså hela tiden förändra definitionen av fattig (förr var TV+tidning nödvändig, idag en dator+internet).

Viktigare än pengar för barnen är fortfarande föräldrar. Där det finns föräldrar som tappat orken där hittar vi de riktigt fattiga barnen.

Förhandlad upphandling och många leverantörer

Härom veckan blev jag glad när jag hörde att Sollentuna använder förhandlad upphandling för IT-tjänster inom skolan.

Lite googlande visar att det är en ny företeelse tillåten från 15:e juli (förutom de smarta som "fuskat" med det tidigare). Så att jag inte hört om det förr är naturligt.

Själv är jag starkt ifrågasättande till upphandlingar där det finns stort inslag av komplexitet eller (vilket är vanligare) att upphandlaren inte vet vad man vill ha. Fastprisoffert på sånt skapar ofta två förlorare.

Jag har sett skattefinansierade organisationer upphandla tjänster just för att de inte vet vad de vill ha. Anbudsbeskrivningen skriker okunskap - och resultatet blir allt annat än bra.

En förhandlad upphandling tar avstamp i att anbudsgivaren har kunskap att ge ett mervärde upphandlaren inte kunde förutse. Det måste vara bra.

IT-drift är populärt att lägga på outsourcing. Antalet misslyckande på det området är många. SL bytte från Logica till EDB och överflyttningen tog över ett år (med massor av intern extratid som vi i skattekollektivet betalar för). En annan variant i det avseendet är att ha många leverantörer. Försäkringsbolaget IF berättar på IDG hur de har flera leverantörer av IT-tjänster. Det ger en konstant press i förhållandet mellan pris och kvalité.

Förhandlad upphandling och många leverantörer är två saker jag vill se mer av.